Det är som när man kommer hem till sin mamma men hon är ute. Huset är detsamma, bara lite mörkare och tystare. Och även om man tänder alla lampor och slår på radion är det liksom ändå inte samma sak. Det är lite ödsligt and liksom lite kallare. Man sätter sig ner på en stol vid köksbordet och försöker säga 'Jaha ja, pffft, dom kommer nog snart'
Man dinglar med benen och försöker lösa lite i ett korsord men det går inte så bra. Man reser sig upp och gör en kopp kaffe, men den smakar liksom lite platt. Det är bäst att gå hem till sig igen och vänta lite.
Fast mumins vänner stannar så länge dom behöver. Dom fyller huset med matos och visslingar, hammarslag i trädet, metar vid bryggan. Till slut kan dom gå hem igen, en efter en. Trots att huset är fullt av avsaknaden av muminfamiljen så tar alla med sig det dom behöver. En insikt i att det är ok att inte segla bara för att man har en båt. Eller att låta bli att bygga för ibland är ett träd bättre som det är - utan en koja. Eller att lära sig att släppa ut det där stora arg-rädda djuret inom sig.
Av dom böckerna jag läste nu i höst är det just Sent i November som stannar kvar hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar