Kawabata - Kyoto

Den fulla titeln är egentligen 'Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden' Jag fuskar och lägger helt enkelt upp delar av baksidestexten istället för att återberätta handlingen:

"Boken kretsar kring tyghandlaren Sato och hans fosterdotter Chiëko. Scenen är det gamla Kyoto och dess omgivning, i skildringen friskt levande med cederskogar, tempel, väverier, festprocessioner, geisha- och teaterkvarter. Chiëko vet om att hon är hittebarn, men en dag träffar hon en flicka som är hennes fullständiga avbild - hon är också tvilling! Enligt japansk tradition anses det olycksbådande såväl att vara ett "utsatt" barn som att vara tvilling"

Det är en roman som ursprungligen publicerades som avsnitt i en tidskrift, man kan lätt föreställa sig hur eftersom kapitlen speglar årstiderna och dom olika traditionella högtiderna.  Kyoto på 50 eller 60 talet känns väldigt långt borta, tempot ett helt annat, liksom människornas temperament. Allt går i sakta mak med värdighet, ibland lite för stilla. Ett lustigt fenomen är det ständiga betraktandet av naturen. Att ta en bussresa för att titta på cederträd eller kamferträd. Det finns även ett omnämnande av 'dödsmässan med pumpor' vilket i alla fall får mig att tänka på Halloween, men firades verkligen Halloween i Japan så tidigt?

En sak jag gillade med boken var beskrivningen av obin, som är det breda sidenbandet som används som skärp till en traditionell kimono. I många fall är det obin som är den mest påkostade delen i en klädsel.

Jag ger Kyoto bara 3 stjärnor, den känns helt enkelt lite för långsam.

Tusen Tranor - Yasunari Kawabata

Någonstans fladdrar ett tygstycke förbi med ett mönster av de tusen tranorna. Men hon med tranorna är ogripbar. Tranan är en symbol för livslångt äktenskap och det är inget som huvudpersonen ens vill ha just nu. Han är fortfarande ung och på väg att bryta sig loss och gå fullt in i ett liv som en mer modern japansk man. Ett hus med ett te-rum som möglar och en trädgård som växer igen. Men Kikuji är trots det bunden vid minnet av sina föräldrar och av sitt hus och av de tre kvinnor som besöker det.

Chikako var för ett kort tag faderns älskarinna, i bokens början beskrivs hur Kijuji i en glimt får se hennes stora födelsemärke på bröstet. Hon är märkt, och beskrivs som giftig och intrigerande. Hon står för den tradition Kikuji vill bort ifrån. Dom två andra kvinnorna är Fru Oota, faderns och sedan sonens älskarinna, och hennes dotter Fröken Oota. Kikuji ser i henne Fru Oota och romanen utvecklas till en berättelse om förväxlingar, övertagande av identiteter och förväntingar. Inte förrän det kanske är försent ser Kikuhi att hon i själva verket är mer än sin mor. Hon är likt honom en ung kvinna som försöker bryta sig loss.
I mitten av allt en teceremoni som har till syfte att förhöja förfiningen av ögonblicket, att rena, likt en meditation men blir istället en fälla. Detaljerna är få men får en alltför djup betydelse. Varje brott mot konventionen är ett brott mot familjen och tillslut måste en kopp krossas och begravas.

Den här boken är skriven 1949 och översatt från tyska och inte från japanskan. Den kom ut 1966 i Sverige och bara 3 år senare, i 1969 fick Kawabata Nobelpriset i litteratur. Det är en kort roman på bara 165 sidor och även om man kan läsa ut den på en afton tror jag romanen tjänar på att läsas långsamt och med eftertanke - lite som en teceremoni. Jag ger den 4 stjärnor.