Sidor

tisdag 5 november 2013

1Q84

Jag kan faktiskt förstå lite grand varför 1Q84 är så pass lång som den är. En lång roman är ett dubbelsidigt kontrakt mellan författare och läsare. Det är inget man helt lättvindligt kastar sig in i eller ens bryter. Författaren har suttit där i månader, kanske år och skrivit ihop en värld och bara i en mycket lång bok som vi läser under en längre tid är vårt förhållande till texten i alla fall nästan en bråkdel på samma nivå.
När Murakami däremot hela tiden upprepar sig, även i de mest mundana detaljer så är det lite av ett kontraktsbrott för mig. Jag vill gärna stanna länge i världen med två månar, i 1Q84, men inte om jag hela tiden måste läsa om hur någon gör te, kissar, tänker på bröst och läser samma bok.
Det finns trots mina invändningar en del som jag tyckte om i boken. Jag älskade den övernitiska NHK mannen (Tengos pappa?) som med sällsam envishet driver in avgifter, jag har själv råkat ut för Radiotjänsten så känner igen mig där. En annan igenkänningsfaktor var Aomames bakgrund som Jehovas Vittne. Jag gillade parallellerna där.
I stort tycker jag nog att drygt 900 sidor var lite väl långt. Jag är säker på att Murakami skulle ha kunnat berätta en ännu bättre historia på bara en del istället för 3 delar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar